Huvudet smådunkar, kroppen värker och jag är allmänt lat och slö idag. Men idag är en bra dag. för inatt fick jag träffa farfar! Det är flera år sen jag drömde om farfar sist. Kan inte ens komma ihåg. Men inatt satt han på golvet och lekte med Lilja. Han var så söt och go som bara farfar kunde vara. Han log och skrattade. Farmor stod i köket och gjorde palt. Jag och Lilja var ute och lekte i snön tillsammans med fasters lilla son (som dom ännu inte har).
Jag vaknade med ett härligt lugn i kroppen, det kändes som att farfar höll om mig. Jag önskar så, att han hade fått träffa Lilja, och sina andra barnbarnsbarn. Men han togs ifrån oss alldeles för tidigt i livet, i mitt liv. Nu kan jag bara önska att han någon gång tittar till oss, och ler.
Jag minns tillbaka till tiden när han var sjuk. Jag skolkade från skolan för att gå och hälsa på hos farmor och farfar. Där satt han i soffan, nerbäddad under massa filtar och medicinburkar stod på bordet. Lilla, lilla farfar försvann nästan bakom alla kuddar och filtar. Men han satt och höll om mig. Vi sa ingenting. Bara såg på tv. Jag minnas att han tyckte det var jättekul att jag kom, men jobbigt. För han ville inte att jag skulle se honom så. Sjuk, blek och "eländig".
En annan dag jag skolkade, var när han var inlagd på sjukhuset. Jag gick från skolan, men kom inte längre än till entredörrarna. Där ute satt jag närmare en timme innan jag vände och gick hem istället. Hjärtat ville, men kroppen bar mig inte ända fram till honom. Det gjorde för ont.
Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Varenda fiber i kroppen önskar att livet såg annorlunda ut.
Jag saknar farmor också. Jättemycket. Men inte alls på samma sätt. Jag hann träffa farmor precis innan hon gick bort. Hon låg i sängen, nerbäddad, orkade inte kliva upp. Vi kramades och pratade. Jag, farmor och pappa. En av mitt livs finaste stunder. Vi behövde inte säga mycket, vi visste vad som skulle bli sagt ändå. Hon fick träffa Larne för första gången. Hon drog en snabb utfrågning, skrattade och gav honom en OK-stämpel i rumpan. Han var godkänd!
Strax därefter gick hon bort.
Saknade av dom båda är stor. Men jag var för ung och för naiv när farfar försvann att jag aldrig riktigt hann vara med. Skulle vilja ha en chans till att säga , på återseende.
Livet tar sina egna vägar, inte alltid som vi vill. Men man kan inte mer än älska sina nära medan dom finns kvar på jorden. Aldrig ta någon för given och vårda sina relationer..
Vem vet, kanske farfar sitter där ute på golvet med Lilja och leker..
Permalink En dag som alla andra.. Kommentarer (4) Trackbacks ()
