Här, nu och då..

Har tänkt mycket på det här med min graviditet på senaste. Bara ifall att "tänk om" jag skulle bli med barn igen. Tänk om, för risken finns ju.
Vi försökte lite drygt 2 år att bli gravid.När vi först insåg att vi kanske behöver hjälp, eller att det är något fel på någon utav oss. Sökte vi oss till kvinnokliniken. Där fick vi all hjälp och stöd man kan tänka sig, Jag har världens bästa läkare!
Men det visade sig att jag var.. lite handikappad inom området att bli befruktad. För att göra en lång historia kort så var chanserna att bli gravid minimal.
Men är det meningen så är det!
Plötsligt, efter 2 år är jag ändå gravid. Det är sådana stunder i livet som inte går att beskriva med ord. Jag var lycklig, han var lycklig. Jag var gravid i v. 5. 
Några veckor senare, dagen före nyår åker vi in till sunderbyn pga. en blödning.
Men hjärtat pickade hårt och starkt på lilla grodan i magen. Jag grät och han grät. Jag visste att bebisen var envisare än så. Vi firar in det nya året med en liten ärta i magen. Kan livet vara bättre?

Strax efter börjar lyckan dala. När det är dags för rutin UL, v18. har jag börjat sjunka ner, långt ner. Det här är sista dagen jag kommer ihåg att jag var glad. Visst kunde jag le och skratta, men kände aldrig lycka över att  vara gravid. Jag grät och grät. Jag ska inte gå in på detaljer, men en sak vet jag. Det var långt ifrån de vanliga gravidhormonerna. Jag kunde, av någon anledning inte berätta för någon hur jag kände. Mina närmaste vänner har blivit chockade när jag i efterhand berättat. Mamma var nog den första som insåg hur illa det var, sen storasyster. Ja Larne förståss. Men ingen visste, ingen vet, HUR allvarligt det låg till.
Det kommer jag att berätta den dagen jag är redo. Jag är inte redo att gå igenom det själv. Jag har försökt, men det är för jobbigt. Vill helst bara glömma de 9 månaderna av mitt liv.

Så för att återgå till inledningen. Jag har alltid varit emot abort, jag kan inte tänka mig det själv. Jag förstår om andra måste, men jag skulle inte klara det. Frågan är nu.
Om jag blir med barn, vad göra?
Varken jag eller Larne vill göra abort. Jag vill absolut inte riskera att ha en likadan graviditet igen. Då skulle vårat förhållande förstöras och jag , jag skulle förstöras.
Jag äter p-piller. Men kan man verkligen lita på det? Jag vill inte bli överraskad av ett plus på stickan, jag måste få planera och förbereda mig isåfall..

Mycket att tänka på. Av någon anledning har jag inte kunnat sluta tänka på ämnet de senaste dagarna. Blir som besatt när det inte finns någon ände, inget svar...

Permalink En dag som alla andra.. Kommentarer (2) Trackbacks ()