Här, nu och då..

Jag har tänkt på det där om att känna sig ensam fastän man har underbar familj o underbara vänner.
Jag har världens bästa familj, vi 4 tjejjer. En underbar sambo, som jag skrattar och gråter med.Jag har en liten, men ack så älskad grupp vänner. Vissa som jag känt i 20 år. Vänner som jag aldrig behöver göra mig till inför, vänner som alltid förstår vilket humör jag är på innan jag klivit in genom dörren, vänner som vet precis vad jag tänker innan jag hunnit öppna mun.
Min familj är mina vänner och mina vänner är min familj!
Men ändå. Hur kommer det sig att jag mitt bland all denna kärlek, kan jag känna mig så ensam? Jag läste tidigare inlägg från min blogg, från tiden jag var gravid. Jag minns då, DÅ om någon gång kände jag mig väldigt ensam. Men varför? Jag har ingen aning, jag vet bara att känslan infinner sig då o då.
Är det för att jag inte är ärlig mot mig själv? Om vad?
Har jag för mycket bagage som ligger o skräpar? Kanske..
Hur som helst så tror jag att vi alla känner oss ensamma ibland. Kanske är nyttigt, för att rensa själen lite.

Ensam är inte alltid stark, inte jag iaf..
Jag är så glad att ag har er alla mina nära o kära..

Permalink En dag som alla andra.. Kommentarer (1) Trackbacks ()