Här, nu och då..

Larne sover på soffan. Lilja leker sovande element i sitt rum och jag, jag sitter här. Vi som skulle se film och mysa.
Jo, just det.

Har funderat på det här med sorg. Jag kan känna en oerhörd sorg i hjärtat över saker som inte riktigt har med mig att göra. Jag kan fälla en tår över att kusinens grannens flickväns mormors hund har dött. (typ)
Den senaste veckan har bjudit på många skratt, men lika många tårar.

Efter att ha fått beskedet att en familjemedlem ligger på päs, hamnade jag först i total chock. Kunde inte riktigt förstå hur en så pass ung människa kan råka så illa ut. Men allt eftersom det släppte, och jag började inse vad som egentligen hänt, så började klumpen i bröstet att växa. För hennes skull och  för hennes/våran närmast anhörig. Att stå på sidan om när sin livskamrat är sjuk är inte alltid lätt. Jag har sett det tusentals gånger. Den som är anhörig blir ofta sjuk pga av pressen och att bära på all oro. Nu verkar det som att vi kan pusta ut lite. Men livet kommer aldrig se likadant ut igen..
Kanske lär vi alla oss något av det som hänt. Jag vet att vi alla vet, att det finns saker vi borde bli bättre på.

Samtalet efter får jag höra nästa obehagliga besked. Denna man ligger på päs också. Jag har inget personligt band till honom så. Men mina älskade pojkar (systerbarn) har det. Deras farfar är sjuk, igen. Så klumpen i bröstet fortsatte växa för pojkarnas och de människor som älskar honom.

Det hela slutade med en extrem kedjerökning i skuggan medan jag försökte samla ihop känslorna.

I min egna lilla värld är det bara de gamla som blir sjuka och dör. Men vem är det som bestämmer vem som är gammal? Jag har inga mor/far föräldrar kvar i livet. Den äldsta är pappa, inte fasen är han gammal. Inte mamma helelr, kommer dom någonsin att bli det? Eftersom jag inte blir äldre borde väl inte dom bli det heller?! Nä, just det. I min perfekta värld så kommer vi alla att leva lyckliga jämt!!!!

Permalink En dag som alla andra.. Kommentarer (1) Trackbacks ()