Här, nu och då..

Jaha.. då var det 31 dagar kvar... Känns som en , eller flera evigheter...
Jag har varit less länge nu, ujj ujj, ungefär sen vecka 1.
Nu är det verkligen dax för lill-skruttan att visa sig tycker jag. Blir galen på riktigt snart om jag måste vara gravid nå mycket längre..
Fötterna sväller som ballonger. Jag kan inte ens stå så länge som att borsta tänderna innan fötterna sväller upp till dubbel storlek.  Så då är det bara att ha benen i högläge. idag är det ungefär 15 grader varmt. Helt underbart!! Jag hoppas resten av sommaren bjuder på samma skitväder. Skönt för min kropp, som svettas ändå och sväller som en död gris..

Usch vad jag låter, jag vet. Men jag är bara så less! Orkar inte ens med mig själv juh. Ännu mindre att jag orkar med katten.
Hon är världens underbaraste lilla misse, men snart så åker hon på en lite längre färd någgerst. Jag orkar verkligen inte med henne längre. Jag har försökt och försökt, men nu vill jag bara kasta ut henne genom balkongen. Självklart skulle jag ALDRIG göra det. Men det är så det känns.
Om hon inte själv hoppar.. Det skulle inte längre förvåna mig faktist. Hon är bra knäpp alltså. Vill inte ens tänka på hur det blir när bebis kommer. Då blir det inte roligt. Sen en flytt strax efter det, kisse kommer att bryta ihop. Att hon inte mår bra nu, det är helt uppenbart.Jag har svårt att tro att det blir bättre av alla förändringar. Veterinären tror att stressen och depressionen beror på att hon var för ung när vi tog henne. Det var hon nog inte, hon hade knappt kontakt emd sin mor när vi tog hem henne. Född alldeles för tidigt, hon var ju pytteliten när hon föddes. Att något skulle vara fel på henne har vi ju gissat från dag ett. Nu börjar vi bli säkra.. Men hon är samtidigt så söööt.. Min bebis juh!

Här har hon sökt upp den enda sol som kom in i lägenheten.. =)  
Vacker tjejjen!

Jag tror helt ärligt att hon skulle vara en fara för barnet. Har Tingeling bestämt sig för att ligga i tex. spjälsängen, och bebis ligger där så skulle hon säkert både bita och klösa. Jag lovar, hon bits som en terrier, jag har svårt för att komma undan när hon är på det humöret.. Känns inte så barnsäker alls..
Kan ingen bara berätta för mig vad jag ska göra. Omplacering skulle nog inte heller fungerar, Hon blir stressad av minsta lilla förändring här hemma. Så ett nytt hem med nya människor.. hmm jag tvivlar, och absolut ingen familj med barn. Det vill jag inte ha på mitt samvete.

Vad ska jag säga för nått positivt då... hm... kanske...eller.. njaa... har ingen aning!

Nää nu ska jag lägga mig på soffan och lägga upp fötterna och äta lite godis. Måste få i mig lite socker känner jag, kanske humöret luras att bli bättre för en stund..

Permalink En dag som alla andra.. Kommentarer (2) Trackbacks ()